ON DEN HUNTING AND DEN DOGS
By BJÖRN von ROSEN. 1943
(Translation from Swedish, original text at bottom)
Den hunting is a much-discussed form of hunting. Especially the increased interest in nature of the last decade, partly of a non-hunting-expert kind, has brought with it a criticism of den hunting which in certain respects has been fully justified. This criticism has, however, often formally come to be directed against the method as such, not against its misuse; it has then, however well-intentioned it may have been, as a rule proved to be based on incorrect notions. I can take an example from the heap. The most common form of badger hunting with a dog: digging down with a spade, flashlight and revolver, was dismissed on one occasion by an otherwise reliable and judicious journalist, acting in the best intentions, with the drastic words: “Hunting is no sport if the animal has not the slightest chance of escaping. Then it becomes murder.” For anyone who has never tried to take a badger by digging down in a Swedish sandbank the method may possibly seem infallible. Experience knows better; the element of uncertainty is assuredly quite sufficient. If the dog is not of absolute top class the badger’s chances of getting away are by no means contemptible. The percentage of unsuccessful badger hunts is in reality considerably higher than the resultless attempts at, for example, hound hunting, which otherwise is often regarded by the uninitiated as the height of uncertainty and lottery.
In the case of badger hunting, lack of skill in the practice has perhaps played a smaller part than in fox hunting. The former is more troublesome and less profitable; the number of badger hunters is therefore smaller and their knowledge proportionately greater. But fox hunting with terrier or dachshund is in reality, on average, still carried out shockingly badly in our country, even if recent years’ attempts at enlightenment have produced a certain, already noticeable improvement. Far too many hound hunters happen to have a somewhat hunting-capable den dog at home or in the neighbourhood, which he on certain occasions considers “may come in useful”; and the course of events on these occasions is far from always having so much to do with real den hunting. Properly conducted den hunting for fox is a sportingly attractive and even elegant form of hunting, which certainly makes great demands both on the dog’s “natural talent” and on the hunter’s knowledge of the ground, stealth, tracking and shooting skill, but which, where sufficient qualifications exist on both sides, is by far the simplest and most effective method of keeping the fox stock down to the desired number. This applies in any case in Central Sweden, and I am convinced that the hunters of Norrland, with increased experience of this method of hunting, will one day acknowledge the validity of the statement even for northern grounds.
With the present weak small-game stocks, the strong surplus of foxes (and I would gladly add the increasing number of trapping licences among northerners) the need for good den dogs can be described as screaming. Anyone who, like the undersigned, has after ability served as intermediary in this field for a number of years has a very strong feeling of the disproportion between demand and supply. Good entered dogs are seldom to be obtained; they are as a rule not sold at all — except at fantasy prices. (The “first-class den dogs” advertised in the press are in 99 cases out of 100 of the same quality as the flood of “first-class hounds” in the advertisement columns, for sale “by chance”.) A good entered den dog is as a rule simply not to be obtained for money during the hunting season, and even at other times the price in most cases lies far above the “ordinary sportsman’s” ability to pay. The average hunter must therefore rely on buying a puppy. This also as a rule, for the reasons indicated above, offers better prospects for him of leading to a happy result than the purchase of finished dogs. And the chances of drawing a prize in the lottery that the purchase of a puppy under all circumstances constitutes can be increased very considerably by a study of the prize lists of the hunting trials, or simply by the elementary precaution of turning only to well-known breeders of proven first-class blood. The old illusions about the breed as wholly decisive (“terriers are so sharp”, or: “dachshunds are supposed to be such good hunting dogs”) now seem on the whole to be a happily overcome stage; people have to a large extent realised that it is the blood-line within the breed, not the breed as such, that is decisive. And that subsequent entering can develop or (in ignorant hands) completely suppress the innate gifts is also, I believe, more generally understood.
Entering, yes — that is the other point where enlightenment and again enlightenment is indispensable. It is not only a disappointment for both buyer and breeder if a promising puppy of pure hunting blood fails to fulfil the promises of temperament and pedigree. It must also, especially in the present situation on the game front, be described as an unforgivable waste of good and precious material that such a large percentage of pure-bred hunting den-dog puppies are as adults discarded as useless, solely on account of the owner’s ignorance. I will take an example of this too. I once sent a puppy to a gentleman who described himself as an experienced hunter and dog-man, with a guarantee that it, properly looked after, would develop into a first-class den dog. After a year or so he wrote and informed me that the dog was completely useless for hunting. “He did not even show fear of hens, although I several times tried to set him on them to see if he at least had some hunting interest — — —.” After this astounding information (I had of course made the half-year-old puppy hen-proof before sending it) I took it back, and after a further half-year it was one of my best den dogs. Well, that was perhaps a sort of bottom record in freedom from all dog knowledge, but that a little enlightenment in the handling of young den-dog material is needed most breeders will agree.
This article therefore has two purposes: to widen knowledge of the technique of den hunting, and to give a simple guide to the upbringing of the den-dog puppy. In neither case does it claim to communicate any sole-saving patent wisdom, but only wishes to describe methods which the writer has tested well and long and with which he, without expensive or drastic means, has obtained satisfactory and lasting results.
“Which breed shall I choose?”
The choice of breed has already in the introduction been indicated as playing a smaller part for the man who seeks a good den dog than the choice of blood-line within the respective breeds. It is not, however, without importance. Terrain, climate, degree of specialisation on the different species of game (and of course personal taste) must here be decisive.
First and foremost two large and fairly incontestable main lines can be drawn. For the whole of Norrland and the more mountainous parts of the rest of Sweden the long-legged terrier breeds can without further ado be established as the more suitable. First and foremost it is the nature of the dens that decides the matter. The form of den most common in these districts is the rock and stone-cairn den, and in these it can in the long run prove rather risky to hunt with a dachshund. The terrier jumps more easily and climbs better in the precipices and shafts that may occur inside the den. A fox lying on a “shelf” inside the mountain may prove quite simply inaccessible to a heavy short-legged dog. Still worse does it become for the latter when it goes downwards — when the fox has taken itself down a vertical fissure that may be several metres deep. If a dachshund is foolhardy enough to let itself go after down the precipice, it may happen that it afterwards finds itself shut in down there, and it is not always that the den is so constituted that one can help it out. The long-legged terrier breeds — the fox terrier (smooth- and wire-haired), the Lakeland terrier and the Border — are built roughly like a fox, with its leg-height and light and “dry” springiness, and if they have the right den and are of correct build they will make their way practically everywhere a fox has passed.
But also outside the den it is, northwards (and everywhere during the fox-skin season), most suitable with a dog that is not too short-legged. When the snow is deep the dachshund must be carried in a rucksack, which can become costly enough if the grounds are at all extensive. A trained terrier follows in the ski-track the whole day without difficulty. At the moment of the shot one as a rule has not many fractions of a second to spare — and then a good and unencumbered condition (the absence of the stiffness and “panting fatigue” that readily follows heavy work) can play quite a large part.
The second, equally incontestable case concerns the predominantly South-Swedish terrain where moss-sand dens predominate in number. There are no precipices; nor fissures where a broad pastern can tread down and stick; and there the speed in the actual digging work often plays a great part. There the short-leggedness and the broad paws of the dachshund and, for example, the Sealyham terrier are an advantage. The dachshund is there the clear favourite for the leading place, not least on account of its driving ability, which unfortunately nowadays does not appear in all blood-lines but which, where it exists, is undeniably a good side-argument in its favour — especially for the man who has roe-deer on the ground. The fox terrier is less suitable for the moss-sand den also because its small ear-flaps do not to the same degree as the dachshund’s more solid “curtains” protect the ear-passage against falling sand.
The difference in sharpness is small or none in the best blood-lines of the respective groups. The temperament type itself can, on the other hand, be ascribed a certain importance. The terrier’s more fiery temper often gives — without the use of greater force, merely through its explosively banging sound-effects — quicker results on fox, while the dachshund’s on average greater calm and persistence would on the whole seem better suited to badger.
Even exteriorly certain nuances can be pointed out. The short-haired breeds are considerably easier to get clean after the hunts — in wounds as hair-coat — than the wire- and long-haired. The smooth-haired fox terrier stands cold to a surprising degree (the difference from the wire-hair is only just noticeable), which unfortunately cannot be said of the short-haired dachshund, which often has a very thin coat and skin and freezes pitifully if in proper winter weather it becomes a question of waiting a little at the den or on stand. The wire-haired fox terrier stands fairly near the ideal if it is of the old-fashioned honourable type, which has really wiry hair on the back and rather scanty moustaches and leg-hair. The now all-too-common woolly “wire-haired” terriers get legs and muzzle full of ice-balls at the winter hunts, which of course promotes neither cold-hardiness nor mobility.
Personally I hunt with and am fond of all four types, but admit myself of old to be very weak for a good smooth-haired fox terrier.
The puppy’s upbringing and pre-training.
The usual selling age for puppies is about 8 weeks. It is also the most suitable. The puppy should then be wormed; make certain for safety’s sake that this has been done. (If you have turned to a well-known breeder you can as a rule be easy also on that point.) Almost all puppies are born with worms; they are easy to remove, and as a rule leave no after-effects whatever, but remove them they must, as soon as possible after weaning, otherwise they take too much nourishment from the puppy and can also irritate its intestinal mucous membranes.
For an 8–10 weeks old puppy the move to the new surroundings is easy. Later it becomes more attached to litter-mates and attendants and consequently takes the change of environment harder. A healthy 8-weeks puppy is so full of joie de vivre and playfulness that it simply has no time for melancholy and homesickness.
A pedigree should of course accompany the purchase. You may at first be inclined to make light of the pedigree, if only the puppy is lively and the parents are (or are stated to be) sharp; but if your dog turns out good you will almost certainly sooner or later want to use it for breeding, and if you then have no pedigree you are stuck. The pedigree should be stamped by the Swedish Kennel Club in order to be valid.
As regards diet, you should at first give it 4 or 5 meals a day. Bread, porridge, unboiled unskimmed milk, boiled or fried fish, minced or finely cut meat (which may gladly be raw but must not be too fat, smoked, salted or spiced — minced raw muscle-meat of horse or ox is best), pancake and otherwise all sorts of leftovers constitute the diet, which should be kept as varied as possible and preferably also contain a little vegetables — e.g. grated carrots mixed in the meat. Poultry or small-game bones should not be given, but cartilaginous calf bones are excellent. A little bone-meal or a knife-point of lime is also suitable to sprinkle on the food.
The puppy should be accustomed to rest at regular intervals even during the day. If there are children in the house one must see to it that they are not allowed to tire the puppy out by constantly playing with it. It should not either be taken on longer walks until it is 4–5 months old (dachshund puppies not until over half a year). Up to 8 months it should have at least three meals, after 8 one can reduce to 2. Until this time it should be kept fat — practically as thick as one can get it — and in good condition right up to the 12th month.
When it has reached 6 months it should — apart of course from house-training — have acquired the following three accomplishments: to sit tied for a longer period without whimpering or pulling, to walk nicely on the lead, and to follow well in the forest.
The first is simply disposed of. Tie the puppy with an iron lead (a leather lead it will soon bite through) in a place where you can keep an eye on it, now and then without it seeing you. Let it, despite the at first certainly wild protests, sit there as long as it pulls, barks or whimpers. When it has resigned itself and kept quite quiet for a quarter of an hour, you go to it, give it a titbit, praise it and release it. If the exercise is repeated twice a day for a few days in different places it will soon have learned to sit quietly tied and wait for you to release it, wherever it is placed. This will be of good use both to you and to it later on — not only at the entering, but especially then.
To teach a terrier puppy to walk on the lead is relatively easy. A dachshund puppy takes considerably more time and patience. If the exercise described above has been mastered, however, half the work is done. It is then accustomed to the lead as such and knows its function. At first one may be glad if the puppy follows at all — in what manner it does so is not so particular; but after a few weeks’ walks one should see to it that it gradually becomes accustomed to walking without pulling on the lead. A sharp word of command and a firm jerk on the lead as soon as it tries to pull usually produce effect quite soon. Many good terriers have completely ruined their larynges through the owner’s neglect to teach them lead-manners.
The first times it follows you free in the forest it will certainly lose itself and lose you a few times. I at least hope so, otherwise it has hardly the right temper — something of Columbus should absolutely be present in a future forest dog of the right stuff. Only see to it that you constantly have your eyes on it so that the distance never becomes too great — so great that you risk losing it. It should never need to become afraid of the result of its excursions but constantly feel secure in the scent-bond that binds you together — or in emergency, if the scent-bond has “broken” for it, at your whistle. Do not, however, whistle untimely, but let it instead as often as possible find you with the help of its nose. I myself, when I have a litter of that age, deliberately hide from them in the forest when opportunity offers and they are all busily occupied with something interesting — and then note in which order they find me. In that way one can at an early stage obtain quite useful information about the different individuals’ noses and initiative — and the usefulness of the exercise for the puppy shows itself if it should one day be a matter of seriousness.
When the puppy is six months old it has as a rule got its new teeth fairly fully formed. You can then let it begin with rat-hunting.
At first it is best to offer it “safe” quarry: rats taken in steel traps. Such are otherwise drowned, and as rats prove incredibly tenacious of life under water it is an unpleasant method of killing — the execution goes considerably quicker with a good rat-dog. Such a one should therefore be present on every farm where the rats are so numerous that they must be taken in traps; already for that reason the following exercise is useful.
You can reckon with the puppy the first time showing itself clumsy and awkward, and the exercise should therefore take place in a stable-stall or other premises that you can shut and where you have stopped up all rat-holes. If for this first exercise you can obtain an older, already rat-trained dog as a safe “second barrel” and helper, so much the better; the instantaneous spine-breaking shake that seems innate in many young den dogs you cannot, if it should by chance be lacking in your pupil, teach yourself!
Throw a armful of hay into a corner and in the puppy’s sight (it should of course be tied) let the rats out into the hay. As soon as they have disappeared you can let it search. If it has the right den instinct the killing procedure is soon in full swing. If it gets a proper grip and seems momentarily discouraged, you should help it. Kill the aggressive rat, give it to it and praise it when it noses or shakes it. If it is so badly bitten that it refuses to have anything further to do with the hunt (old rats can bite like tongs), you should take it on your arm and let it watch while the older dog kills the others. After a few minutes’ demonstration of this kind it is certainly ready to take part in the last executions.
When it is fully reliable as a rat-killer in the stable-box or outhouse, you need not the next time keep it indoors. Choose an open place for the release, a gravel or grass plot. The presence of the older dog (at first on the lead) is on this occasion still more desirable, if you are absolutely determined to account for all your rats. Fairly soon you have both probably learned the technique: the puppy to kill its rat instantly, and you yourself to show it quickly the “track” if it should miss. That one or another rat escapes now and then you may have to put up with.
This exercise is useful not least because you thereby have the first opportunity to show the puppy your will and ability to help it during the hunt. Thereby you lay the foundation for the complete confidence and the perfect control that is the condition for all really resultful and enjoyable co-operation with dogs — and especially hunting dogs. If you hope one day to get your puppy into a really useful companion in the forest it is of the greatest importance that it as early as possible realises that when it is a question of hunting you are the helper and not — as at its excursions into forbidden territory, hens etc. — constantly the hinderer, the restrainer and the punisher. In reality it not seldom happens that puppies of hot hunting blood which up to this point in their development have been troublesome relapsed sinners on hens, after one or a couple of successful rat-hunts under confidential co-operation with master at once and for ever lose interest in domestic animals. The hunting passion, which in a den-dog puppy of the right sort can never be completely suppressed, has been led onto the right track; the temperament cools, for the pressure has diminished; and as by a magic stroke all the less suitable manifestations of the innate hunting fervour disappear. The puppy becomes not only more obedient but also calmer and happier: life has acquired meaning, the riddles of existence and temperament have begun to be solved.
When the young dog has come so far one can as a rule put away the traps. If you still have rats in the stable, “feed them in” into a suitable box with a little slaughter-waste or the like, which is laid out for a couple of days in succession. Also put a large heap of hay in every corner except the one where the most used rat-hole is; leave this hole open, but carefully close the others. Go quietly there with stick and young dog a while after dusk, open the door suddenly and shut it quickly behind you, rush forward and put a previously tried wooden plug into the open hole; then stand ready with the stick, and let the dog do the rest.
If the puppy during your common walks marks a vole or rat in the ground with striking liveliness, you should always examine whether you cannot help it to get at the creature, which in such cases is not usually sitting far in. Prolonged digging on its own after a vole is not good for the young dog’s shoulders, but you should for the reasons indicated above never omit to help your future hunting companion to a result the times the rat looks as if it is sitting fairly accessibly, e.g. crept down into a “emergency den” under a plank or small stone.
It is of course indisputably useful for the young den dog if its owner belongs to the few who have access to an artificial den. There is, however, one great but: this rather risky form of den-hunting upbringing must be carried out in a very judicious and careful manner. Apart from the possibilities of animal cruelty this form of training has undeniable possibilities of resulting in over-training, premature burning-out and slack or only moderately interested den dogs. It is my firm conviction that not a few of the terriers and dachshunds that have been trained in this way would have reached a greater and more reliable (even if perhaps later developed) hunting efficiency if, after a pre-training of the kind described here, they had in a suitable age been allowed to begin directly in natural dens. A skilfully conducted artificial-den training is undoubtedly the royal road to quickly producing a good den dog, but it demands a very great practical experience. The few hunters and dog-breeders who have reached good results by this road are veterans and doctors in the subject and do not need my advice; those again who have neither access to nor taste for the method I would advise to try the simple but proven means indicated above and in the following.
The first presentation to the scent of a beast of prey should then take place by means of a skin, preferably an old and dried one, but of course untreated, so that the scent remains. A summer skin of a fox has a many-sided use in the upbringing of the future fox-tracker, and still more useful is the badger skin, which is partly more durable and partly retains the scent longer. The accompanying picture shows an old badger skin which — artlessly stuffed with curled wood-shavings — for many years did good service at the first entering of several later famous hunting terriers.
I used to throw the puppies in, attach the “badger” to a three-metre line fixed to a pole, drag it — well to the side of my own track — criss-cross through bushes and undergrowth five to six hundred metres into the young forest and finally push it into a stone-cairn, a dense thicket or a stump-heap; I released the line from the pole (it was allowed to remain attached to the badger) and let it, scantily hidden, trail out of the hiding-place. The dogs already knew the scent after a couple of preparatory games with the badger-dummy; and after an introductory “schnitzel-hunt” or two they were fire and flame every time I showed them the beginning of the “track” and whispered: “Badger, badger — seek the badger!” Their mutual rivalry during the hot chases as a rule had the same outcome: the same dog came first, the same second, third etc.; the individual difference in nose and initiative was marked already early. I kept a little behind them and only went to the front to help them to the kill when they had lost it; but when the hiding-place was approached I was careful to come up quickly and pull the line as soon as the first puppy gave tongue. Then there was life: the badger moved! — crept out! — tried to get away! — and I assure you that it was heard over half the parish when a dozen young fresh wills of the heart’s desire seized hold and shook the quarry.
The whole thing sounds perhaps childishly simple, but this unpretentious home-made “hunt” proved to have a good effect on the development of their noses, hunting passion and general maturity, and I obtained a valuable early control of the different individuals’ relative merits as regards hunting gifts. Further they quickly became accustomed to regarding me as hunting-leader, not merely as the ordinary tiresome home-master, and to listen to my directions; and even physically the exercise was not without importance: they tired themselves more completely in a short time than during a whole morning’s exercise at ordinary walking pace; especially the neck- and jaw-muscles were strongly developed by the tugging at the taut, fully stuffed skin. During our ring-dances on the soft grass-lawn I could raise the skin above my head or even throw it five to six metres away with a couple of young terriers hanging on, without their losing their hold; and a little light terrier like my later famous Argbiggan, which in its prime at its parades unceremoniously took 15 kg badgers by the collar, would with all certainty have managed less well on several occasions during its career without this early training of the muscles of the neck and jaws.
When a beast of prey or other furred game has been shot one should never omit to let the puppy nose it, even if it should have grown cold during the home-bringing. If the game is still warm so much the better; and the experience of a newly shot fox or badger, properly nosed and shaken at six months of age, means a great deal for a puppy of the right blood. It is not always that it brings itself to shake; then it becomes your business with the use of a little imagination to “put life” into the beast of prey. Every such opportunity should be utilised one hundred per cent — it is the purely physical familiarity with the beasts of prey — dead or living — and their scent, that most quickly accelerates the development of the new den dog.
The real entering, the great moment when the novice for the first time disappears down into an occupied fox den, should not take place until it is at least a year old, and the first presentation to a living badger should if possible be postponed until it is already a reliable fox-dog (suitably at 2 years of age). But before that one should, as often as opportunity offers, let it search empty dens and hole-stones; on the occasion when it for the first time stands face to face with the beast of prey it should already be accustomed to making its way in narrow and pitch-dark den-passages; the den as such should then be so known and familiar a concept to it that it can devote all its attention to the task now confronting it.
In this connection I wish to emphasise that for an inexperienced person it is highly difficult to judge the gifts and suitability for hunting of an untrained or only slightly trained den dog. A young dog that is absolutely unaccustomed to game and game-scent can appear completely idiotic the first times one takes it out into the forest. Several of the best den dogs I have known have matured very late, and others that in early years promised far more have later shown themselves to lack the necessary firmness and seriousness in the work. A homogeneous, hunting-pure breeding means more than never so striking fire and heat, this especially when it is a question of terriers.
OM GRYTJAKT OCH GRYTHUNDAR
Av BJÖRN von ROSEN. 1943
(ursprunglig artikel)
Grytjakten är en omdiskuterad jaktform. Särskilt det sista decenniets stegrade naturintresse, delvis av icke jaktsakkunnig art, har fört med sig en kritik av grytjakten som i vissa avseenden har varit helt berättigad. Denna kritik har dock ofta formellt kommit att rikta sig mot metoden som sådan, icke mot dess missbruk; den har då, hur välment den än varit, i regel visat sig bygga på felaktiga föreställningar. Jag kan ta ett exempel ur högen. Den vanligaste formen för grävlingsjakt med hund: nedslag med spade, ficklampa och revolver, avfärdades vid ett tillfälle av en annars vederhäftig och omdömesgill journalist, ute i de bästa avsikter, med de drastiska orden: »Jakt är ingen sport, om djuret ej har minsta chans att undkomma. Då blir det mord.» För den som aldrig har försökt ta grävling genom nedslag i en svensk sandbacke kan metoden möjligen tyckas ofelbar. Erfarenheten vet bättre besked; elementet av osäkerhet är förvisso alldeles tillräckligt. Om inte hunden är av absolut toppklass är grävlingens chanser att komma undan ingalunda föraktliga. Procenten misslyckade grävlingsjakter torde i själva verket vara avsevärt högre än de resultatlösa försöken vid t. ex. stövarjakt, som annars av den icke initierade ofta uppfattas som höjden av ovisshet och lotteri.
För grävlingsjaktens del har oskickligheten i utövandet kanske spelat mindre roll än vid rävjakten. Den förra är besvärligare och mindre lönande; antalet grävlingsjägare är därför mindre och deras kunskaper proportionsvis större. Men rävjakten med terrier eller tax utövas verkligen, genomsnittligt sett, alltjämt förfärande illa i vårt land, även om senare års försök till upplysning har framkallat en viss, redan märkbar förbättring. Alltför många stövarjägare råkar ha en i någon mån jaktduglig grythund hemma vid eller i grannskapet, som han vid vissa tillfällen anser »kan komma till pass»; och händelseförloppet vid dessa tillfällen har långt ifrån alltid så mycket med den verkliga grytjakten att skaffa. Rätt bedriven grytjakt på räv är en sportsligt tilltalande och till och med elegant jaktform, som visserligen ställer stora krav på såväl hundens »naturbegåvning» som jägarens markkännedom, smygförmåga, spårnings- och skjutskicklighet, men som, där det finns tillräckliga kvalifikationer på bägge hållen, är den utan jämförelse enklaste och effektivaste metoden att hålla rävstammen nere i önskat antal. Detta gäller i varje fall i Mellansverige, och jag är övertygad om att Norrlands jägare med ökade erfarenheter av detta jaktsätt en gång kommer att erkänna satsens giltighet även för nordliga marker.
Med nuvarande svaga småviltstammar, det starka rävöverskottet (och jag vill gärna tillägga, norrlänningarnas ökande saxlicenser) kan behovet av goda grythundar betecknas som skriande. Den som i likhet med undertecknad efter förmåga tjänstgjort som förmedlare på detta område under en del år, har en mycket stark känsla av disproportionen mellan efterfrågan och tillgången. Goda injagade hundar går det sällan att skaffa, de säljs i regel överhuvud taget inte — annat än till fantasipriser. (De »prima grythundar» som annonseras i pressen är ju i 99 fall på 100 av samma kvalitet som den i annonsspalternas uppsjö på »prima stovare», till salu »av en händelse».) En god injagad grythund går som regel helt enkelt inte att uppdriva för pengar under jaktsäsongen, och även vid andra tider ligger priset i de flesta fall långt över »den gemene Jægers» betalningsmöjligheter. Genomsnittsjägaren måste därför lita till valpköp. Detta har också i regel, av ovan antydda skäl, för hans del bättre utsikter att leda till ett lyckligt resultat än köp av färdiga hundar. Och chanserna att dra en vinst i det lotteri som valpköpet under alla omständigheter utgör kan man öka högst väsentligt genom ett studium av jaktprovens prislistor, eller bara genom den enkla försiktighetsåtgärden att endast vända sig till välkända uppfödare av beprövat förstklassigt blod. De gamla illusionerna om rasen som helt utslagsgivande (»terrierna är ju så skarpa», eller: »taxarna ska ju vara så bra jakthundar») tycks numera i stort sett vara ett lyckligen övervunnet stadium; folk har i stor utsträckning fått klart för sig att det är blodlinjen inom rasen, icke rasen som sådan, som är utslagsgivande. Och att sedan injagningen kan utveckla eller (i okunniga händer) helt hämma de medfödda anlagen, inses också, tror jag, allmännare.
Injagningen, ja — det är den andra punkt där upplysning och åter upplysning är ofrånkomlig. Det är inte bara en besvikelse för både köpare och uppfödare om en lovande valp av renodlat jaktblod inte infriar temperamentets och härstamningens löften. Det måste också, särskilt i nuvarande situation på viltfronten, betecknas som ett oförlåtligt slöseri med gott och dyrbart material, att en så stor procent av jaktblodsrenodlade grythundsvalpar som vuxna kasseras som odugliga, helt på grund av ägarens okunnighet. Jag skall ta ett exempel även på detta. Jag sände en gång en valp till en herre som betecknade sig som erfaren jägare och hundkarl, med garanti att den, rätt omhändertagen, skulle utveckla sig till en förstklassig grythund. Efter något år skrev han och upplyste mig om att hunden var helt oduglig till jakt. »Han visade sig inte ens rädd av höns, fast jag flera gånger försökte tussa honom på dem för att se om han åtminstone hade något jaktintresse — — —.» Efter denna häpnadsväckande upplysning (jag hade självfallet gjort den halvårs gamla valpen hönsren före avsändandet) tog jag den tillbaka, och efter ytterligare ett halvår var han en av mina bästa grythundar. Nå, det var kanske ett slags bottenrekord i frihet från alla hundkunskaper, men att en smula upplysning i handhavandet av unga grythundsämnen behövs torde de flesta uppfödare vara överens om.
Denna artikel har sålunda två syften: att vidga kunskaperna i grytjaktens teknik, och att lämna en enkel handledning i grythundsvalpens fostran. I intetdera fallet gör den anspråk på att meddela någon allena saliggörande patentvisdom, utan vill endast skildra metoder som skribenten prövat väl och länge och varmed han, utan kostsamma eller drastiska medel, erhållit tillfredsställande och förblivande resultat.
»Vilken ras skall jag välja?»
Valet av ras har redan i inledningen antytts spela mindre roll för den som söker en god grythund än valet av blodlinje inom respektive raser. Betydelselöst är det dock inte. Terräng, klimat, grad av specialisering på de olika djurslagen (och naturligtvis personlig smak) får här vara bestämmande.
Först och främst kan två stora och tämligen oomtvistliga huvudlinjer dras upp. För hela Norrland och de bergigare delarna av det övriga Sverige kan de högbenta terrierraserna utan vidare fastslås som de lämpligare. Först och främst är det grytens natur som avgör den saken. Den grytform som är vanligast i dessa trakter är klipp- och stenkummelgryten, och i dessa kan det i längden visa sig ganska riskabelt att jaga med tax. Terriern hoppar lättare och klättrar bättre i de branter och schakt som kan förekomma inne i gryten. En räv som ligger på en »hylla» inne i berget kan visa sig helt enkelt oåtkomlig för en tung kortbent hund. Än värre blir det för denne när det bär nedåt — när räven tagit sig ner för en lodrät spricka som kan vara åtskilliga meter djup. Är en tax dumdristig nog att släppa sig efter nedför stupet, kan det inträffa att han efteråt finner sig instängd där nere, och det är inte alltid som grytet är så beskaffat att man kan hjälpa fram honom. De högbenta terrierraserna — foxterriern (slät- och strävhårig), lakelandterriern och bordern — är byggda ungefär som en räv, med dennes benhöjd och lätta och »torra» spänst, och om de har rätta grytet och är av korrekt format så skall de befinna ta sig fram så gott som överallt där en räv passerat.
Men också utanför grytet är det norrut (och överallt under rävskinnstiden) lämpligast med en inte alltför lågbent hund. När snön är djup måste taxen bäras i ryggsäck, vilket kan bli påkostande nog om markerna är någorlunda vidsträckta. En tränad terrier följer i skidspåret hela dagen utan besvär. I skottögonblicket har man i regel inte många bråkdelar av sekunder på sig — och då kan en god och obesvärad kondition (frånvaron av den stelhet och »flåsmatthet» som gärna följer på tungt arbete) spela ganska stor roll.
Det andra, lika oomtvistliga fallet gäller den företrädesvis sydsvenska terräng där mosandgryten överväger i antal. Där finns inga stup; inte heller sprickor där en bred fotled kan trampa ner och fastna; och där spelar snabbheten i själva grävarbetet ofta en stor roll. Där är lågbentheten och de breda tassar hos tax och t. ex. sealyhamterrier en fördel. Taxen är där klar favorit till tätplatsen, inte minst på grund av sin drevförmåga, som visserligen numera tyvärr inte framträder i alla blodlinjer men som, där den finns, onekligen är ett gott sidoargument till hans förmån — särskilt för den som har rådjur på marken. Foxterriern lämpar sig sämre för mosandgryten också därför att hans små öronlappar inte i samma grad som taxens stadigare »skynken» skyddar örongången för infallande sand.
Skillnaden i skärpa är ringa eller ingen hos de bästa blodlinjerna i resp. grupper. Själva temperamentstypen kan däremot tillmätas en viss betydelse. Terrierns hetsigare humör ger ofta — utan användande av större våld, bara genom sina explosivt knallande ljudeffekter — snabbare resultat på räv, medan taxens genomsnittligt större lugn och envishet i stort sett torde lämpa sig bättre på grävling.
Även exteriört kan man peka på vissa nyanser. De korthåriga raserna är betydligt lättare att efter jakterna få rena — i sår som hårrem — än de sträv- och långhåriga. Den släthårige foxterriern tål köld i förvånande grad (skillnaden mot strävhåret är nätt och jämt märkbar), vilket tyvärr inte kan sägas om korthårstaxen, som ofta har en mycket tunn hårrem och hud och fryser ömkligt om det i ordentligt vinterväder blir fråga om att vänta litet vid grytet eller på pass. Den strävhårige foxterriern står ganska nära idealet om han är av den gammaldags hedervärda typ, som har verkligt strävt hår på ryggen och ganska knappt med mustascher och benhår. De nu alltför vanliga ulliga »strävhårs»-terrierna får ben och nos fullsatta med isbollar vid vinterjakterna, vilket naturligtvis varken befordrar köldhärdigheten eller rörligheten.
Personligen jagar jag med och tycker om alla de fyra typerna, men erkänner mig sedan gammalt vara mycket svag för en god släthårig foxterrier.
Valpens uppväxt och förträning.
Den vanliga försäljningsåldern för valpar är c:a 8 veckor. Den är också den lämpligaste. Valpen bör då vara avmaskad; förvissa dig för säkerhets skull om att detta är gjort. (Har du vänt dig till en välkänd uppfödare så kan du i regel vara lugn också på den punkten.) Nästan alla valpar föds med mask; de är lätta att ta bort, och lämnar i regel inga som helst efterverkningar, men bort måste de, så snart som möjligt efter avvänjningen, annars tar de bort för mycket näring för valpen och kan också irritera hans tarmslemhinnor.
För en 8—10 veckors valp är förflyttningen till den nya omgivningen lätt. Senare fäster han sig mer vid syskon och vårdare och tar följaktligen miljöförändringen hårdare. En frisk 8 veckors valp är så proppfull av livsglädje och tokenskap att han helt enkelt inte har tid med melankoli och saknad.
Stamtavla skall självfallet medfölja vid köpet. Du kan till en början vara benägen att bagatellisera stamtavlan, om bara valpen är pigg och föräldrarna är (eller uppges vara) skarpa; men blir din hund god kommer du ganska säkert förr eller senare att vilja använda honom till avel, och har du då ingen stamtavla så står du där. Stamtavlan skall förses med Svenska Kennelklubbens stämpel för att vara giltig.
Vad dieten beträffar, bör du till en början ge honom 4 eller 5 mål om dagen. Bröd, gröt, okokt oskummad mjölk, kokt eller stekt fisk, malet eller finskuret kött (som gärna kan vara rått men inte får vara för fett, rökt, salt eller kryddat — malet rått muskelkött av häst eller oxe är bäst), pannkaka och f. ö. alla sorts matrester utgör dieten, som bör hållas så omväxlande som möjligt och helst också innehålla litet grönsaker — t. ex. rivna morötter blandade i köttet. Höns- eller småviltben bör man inte ge, men broskiga kalvben är utmärkta. En smula benmjöl eller en knivsudd kalk är det också lämpligt att strö på maten.
Valpen bör vänjas att vila med regelbundna mellanrum även under dagen. Finns det barn i huset får man se till att de inte tillåts att trötta ut valpen genom att ständigt leka med honom. Han bör inte heller tas med på längre promenader förrän han är 4—5 månader gammal (taxvalpar inte förrän över halvåret). Upp till 8 månader bör han få minst tre mål, efter 8 kan man minska till 2. Till denna tid bör han hållas fet — praktiskt taget så tjock man kan få honom —, och i gott hull ända till 12:e månaden.
När han fyllt 6 månader bör han — utom naturligtvis rumssnyggheten — ha förvärvat följande tre färdigheter: att sitta bunden en längre stund utan att gnälla eller rycka, att gå snällt i koppel och att följa bra i skogen.
Den första är enkelt avklarad. Bind valpen med järnkoppel (läderkoppel biter han snart av) på ett ställe där du kan se till honom, då och då utan att han ser dig. Låt honom, trots de i början säkert vilda protesterna, sitta där så länge han rycker, skäller eller gnyr. När han resignerat och hållit sig alldeles lugn i en kvart, går du till honom, ger honom en godbit, berömmer och löser honom. Upprepas övningen två gånger om dagen i några dagar på olika platser har han snart lärt sig att sitta lugnt bunden och vänta på att du löser honom, var han än placeras. Detta kommer både du och han att ha god nytta av framdeles — inte bara vid injagningen, men särskilt då.
Att lära en terriervalp gå i koppel är förhållandevis lätt. En taxvalp tar betydligt mer tid och tålamod. Om ovan beskrivna övning klarats är dock halva arbetet undanjort. Han är då van vid kopplet som sådant och känner dess funktion. I början får man vara glad om valpen överhuvud taget följer med — på vad sätt det sker är inte så kinkigt; men efter några veckors promenader bör man se till att han efter hand vänjer sig vid att gå utan att dra i kopplet. Ett skarpt kommandoord och ett bestämt ryck i kopplet så snart han försöker dra brukar ganska snart göra effekt. Många goda terriers har totalt förstört sina struphuvuden genom ägarens underlåtenhet att lära dem koppelvana.
De första gångerna han följer dig lös i skogen, förvillar han sig säkert och tappar bort dig några gånger. Jag hoppas åtminstone det, annars har han knappast det rätta humöret — något av Columbus bör det absolut finnas hos en blivande skogshund av rätta ullen. Se bara till att du ständigt har ögonen på honom så att avståndet aldrig får bli för stort — så stort att du riskerar att tappa bort honom. Han skall aldrig behöva bli rädd för resultatet av sina utflykter utan ständigt känna sig trygg vid det vittringsband som binder ihop er — eller i nödfall, om vittringsbandet har »gått av» för honom, vid din vissling. Vissla dock inte i otid, utan låt honom i stället så ofta som möjligt ta rätt på dig med näsans hjälp. Själv brukar jag, när jag har en valpkull i den åldern, avsiktligt gömma mig för dem i skogen när tillfälle bjuds och de alla är strängt sysselsatta med något intressant — och sedan notera i vilken ordning de hittar på mig. Man kan på det sättet på ett tidigt stadium få ganska nyttiga upplysningar om de olika individernas näsa och initiativ — och övningens nytta för valpen visar sig om det en gång skulle råka gälla allvar.
När valpen är sex månader gammal har han i regel fått sitt nya bett tämligen färdigbildat. Du kan då låta honom börja med råttjakten.
Till en början är det bäst att bjuda honom »säkert» byte: råttor som tagits i stålmjärd. Sådana dränks annars, och som råttor visar sig otroligt seglivade under vatten är det ett otrevligt avlivningssätt — exekutionen går betydligt snabbare med en god råtthund. En sådan bör därför finnas på varje gård där råttorna är så många att de måste tas i mjärd; redan av den anledningen är därför följande övning nyttig.
Du kan räkna med att valpen första gången kommer att visa sig tafatt och klumpig, och övningen bör därför försiggå i en stallspilte eller annan lokal som du kan stänga till och där du stoppat för alla råtthål. Kan du för denna första övning skaffa en äldre, redan rättränad hund som säker »andra pipa» och hjälpare, så dess bättre; den ögonblickligt ryggradsknäckande ruskningen som tycks medfödd hos många unga grythundar kan du nämligen, om den till äventyrs skulle saknas hos din adept, inte själv lära ut!
Lägg en famn hö i ett hörn och släpp i valpens åsyn (han bör därvid givetvis vara bunden) ut råttorna i höet. Så snart de försvunnit kan du låta honom söka. Har han det rätta gryet är avlivningsproceduren snart i full gång. Om han får ett ordentligt bett och verkar momentant avskräckt, skall du hjälpa honom. Slå ihjäl den aggressiva råttan, ge honom den och beröm honom när han nosar på den eller ruskar den. Blir han så svårt biten att han vägrar att befatta sig med jakten vidare (gamla råttor kan bitas som tänger), bör du ta honom på armen och låta honom se på när den äldre hunden avlivar de andra. Efter någon minuts åskådningsundervisning av detta slag är han säkert klar att vara med om de sista exekutionerna.
När han är fullt säker som råttdödare i stallboxen eller uthuset, behöver du nästa gång inte hålla honom inomhus. Välj en öppen plats för utsläppandet, en grus- eller gräsplan. Den äldre hundens närvaro (till en början i koppel) är vid detta tillfälle ännu mer önskvärd, om du är absolut besluten att få räkna in alla dina råttor. Rätt snart har ni sannolikt båda lärt er tekniken: valpen att ögonblickligt avliva sin råtta, och du själv att snabbt visa honom på »spåret» om han någon gång skulle missa. Att en och annan råtta kommer undan någon gång får du kanske finna dig i.
Denna övning är nyttig icke minst därför, att du därvid har det första tillfället att visa valpen din vilja och förmåga att hjälpa honom under jakten. Därigenom lägger du grunden till det fullständiga förtroende och den perfekta appell som är villkoret för allt verkligt resultatrikt och nöjsamt samarbete med hundar — och särskilt jakthundar. Hoppas du att en gång få din valp till en verkligt nyttig kamrat i skogen så är det av den största vikt att han så tidigt som möjligt får klart för sig att du när det gäller jakt är hjälparen och inte — som vid hans utflykter på förbjudet område, höns o. a. — ständigt hindraren, tillbakahållaren och bestraffaren. I själva verket händer det inte sällan att valpar av hett jaktblod som upp till denna punkt i sin utveckling varit besvärliga återfallsförbrytare på höns, efter en eller ett par lyckade råttjakter under fortroligt samarbete med husse på en gång och för all framtid förlorar intresset för tamdjur. Jaktlusten, som hos en grythundsvalp av rätta sorten aldrig kan helt hämmas för, har letts in på rätt spår; temperamentet svalnar, ty trycket har minskats; och som ett trollslag försvinner alla de mindre lämpliga uppenbarelseformerna av den inneboende jaktivern. Valpen blir inte bara lydigare utan också lugnare och gladare: livet har fått mening, tillvarons och temperamentets gåtor har börjat lösas.
När unghunden väl kommit så långt brukar man kunna sätta undan fällorna. Har du fortfarande råttor i stallet, så »fodra in dem» i en lämplig box genom litet slaktavfall e. dyl., som läggs ut ett par dagar i rad. Lägg också en stor höttapp i varje hörn utom det där det mest begagnade råtthålet finns; låt detta hål förbli öppet, men stäng omsorgsfullt till de övriga. Gå tyst dit med käpp och unghund en stund efter skymningens inbrott, öppna plötsligt dörren och stäng den snabbt efter dig, rusa fram och sätt en förut utprovad träplugg i det öppna hålet; stå sedan tillreds med käppen, och låt hunden sköta resten.
Om valpen under edra gemensamma promenader påfallande livligt markerar en sork eller råtta i marken, så bör du alltid undersöka om du inte kan hjälpa honom att komma åt vederbörande, som i sådana fall inte brukar sitta långt in. Långvarig grävning på egen hand efter sork är inte nyttig för unghundens bogar, men du bör av ovan antydda skäl aldrig försumma att hjälpa din blivande jaktkamrat till resultat de gånger råttan ser ut att sitta hjälpligt lätt till, t. ex. nedkrupen i »nödgryt» under en planka eller mindre sten.
Det är naturligtvis odisputabelt nyttigt för den unga grythunden om hans ägare hör till de få som har tillgång till ett konstgjort gryt. Det finns dock ett stort men: denna rätt vanskliga form av grytjaktuppfostran måste ske på ett mycket omdömesgillt och varsamt sätt. Bortsett från djurplågerimöjligheterna har denna träningsform nämligen oförnekliga möjligheter att resultera i överträning, för tidig avbränning och slappa eller endast måttligt intresserade grythundar. Det är min bestämda övertygelse att icke så få av de terriers och taxar som tränats på detta skulle nått en större och pålitligare (om också kanske senare utvecklad) jakteffektivitet, om de efter en förträning av här beskrivet slag i lämplig ålder fått börja direkt i naturgryten. En skickligt bedriven konstgrytsträning är otvivelaktigt kungsvägen till att snabbt få fram en god grythund, men den fordrar en mycket stor praktisk erfarenhet. De få jägare och hunduppfödare som nått goda resultat på denna väg är veteraner och doktorer i ämnet och behöver inte mina råd; de återigen som inte har tillgång till eller smak för metoden skulle jag vilja råda till att försöka de enkla men beprövade medel som angivs ovan och i det följande.
Den första presentationen för rovdjurslukten bör då ske per skinn, gärna ett gammalt och torkat dylikt, men naturligtvis oberett, så att lukten sitter kvar. Ett sommarskinn av räv har en mångsidig användning vid rävspårarens in spe uppfostran, och ändå användbarare är grävlingsskinnet, som dels är hållbarare och dels håller lukten längre. Vidstående bild visar ett gammalt grävlingsskinn som — konstlöst uppstoppat med krollsprint — i många år gjorde god tjänst vid den första injagningen av flera senare berömda jaktterriers.
Jag brukade slänga in valparna, göra an »grävlingen» vid en tre meters lina fäst vid en stång, dra den — väl vid sidan av mitt eget spår — kors och tvärs genom buskar och kratt fem à sex hundra meter in i ungskogen och slutligen stoppa in den i ett stenröse, ett tätt snår eller en stubbhög; linan lossade jag från stången (den fick sitta kvar vid grävlingen) och lät den, nödtorftigt dold, ringla ut ur gömstället. Hundarna kände redan lukten efter ett par förberedande lekar med grävlingdockan; och efter en inledande schnitzeljakt eller två var de eld och lågor var gång jag visade dem »spårets» början och viskade: »Grävling, grävling — sök grävlingen!» Deras inbördes tävlan under hetsjakterna fick i regel samma utgång: samma hund kom etta, samma tvåa, trea etc.; den individuella skillnaden i näsa och initiativ markerades redan tidigt. Jag höll mig en smula efter dem och gick endast till täten för att hjälpa dem till slaget när de tappat; men när gömstället nalkades var jag noga med att komma kvickt upp och dra i linan, så snart den första valpen gav skall. Då blev det liv: grävlingen rörde sig! — kröp ut! — försökte komma undan! — och jag försäkrar att det hördes över halva socknen när ett tiotal unga friska viljor av hjärtans lust högg tag och ruskade bytet.
Det hela låter kanske barnsligt enkelt, men denna anspråkslösa hemmagjorda »jakt» visade sig ha god effekt på utvecklingen av deras näsa, jaktlust och allmänna mogenhet, och jag fick en värdefull tidig kontroll på de olika individernas inbördes meriter vad jaktanlagen beträffar. Vidare vande de sig snabbt vid att betrakta mig som jaktledare, inte bara som vanlig tråkig hemma-husse, och lystra till mina anvisningar; och även fysiskt var övningen inte utan betydelse: de tröttade på en kort stund ut sig mer fullständigt än under en hel förmiddagsmotion i vanlig promenadtakt; särskilt nack- och käkmuskulaturen utvecklades kraftigt under slitandet med det spända, fullstoppade skinnet. Under våra ringdanser på den mjuka gräsvallen kunde jag höja skinnet över huvudet eller t. o. m. slänga det fem à sex meter bort med ett par ungterriers fastbitna, utan att de tappade taget; och en liten lätt terrier som min senare berömda Argbiggan, som i sin krafts dagar vid sina parader ogenerat tog 15 kg:s grävlingar i kragen, hade med all säkerhet rett sig sämre vid flera tillfällen under sin bana utan denna tidiga uppträning av nackens och käkarnas muskler.
När ett rovdjur eller annat hårvilt skjutits bör man aldrig försumma att låta valpen nosa på det, även om det skulle råkat kallna under hemforslingen. Är viltet ännu varmt är det så mycket bättre; och upplevelsen av en nyskjuten räv eller grävling, ordentligt avnosad och omruskad i sexmånadersåldern, betyder en hel del för en valp av det rätta blodet. Det är inte alltid han kommer sig för med att ruska själv; då blir det din sak att med användande av en smula fantasi »sätta liv» i rovdjuret. Varje sådant tillfälle bör utnyttjas hundraprocentigt — det är den rent fysiska förtrogenheten med rovdjuren — döda eller levande — och deras vittring, som snabbast påskyndar den nya grythundens utveckling.
Den verkliga injagningen, det stora ögonblick då novisen för första gången försvinner ner i ett bebott rävgryt, bör inte ske förrän han är minst års gammal, och den första presentationen för en levande grävling bör om möjligt uppskjutas till dess han redan är säker rävhund (lämpligen vid 2-årsåldern). Men dessförinnan bör man, så ofta tillfälle ges, låta honom genomsöka tomma gryt och hålstenar; vid det tillfälle då han för första gången står öga mot öga med rovdjuret bör han redan vara van vid att ta sig fram i trånga och kolmörka grytgångar; grytet som sådant bör då vara honom ett så känt och hemtamt begrepp att han kan ägna all sin uppmärksamhet åt den nu mötande uppgiften.
I detta sammanhang vill jag understryka att det för en ovan person är högst vanskligt att bedöma en oövad eller obetydligt övad grythunds anlag och lämplighet för jakt. En unghund som är absolut ovan vid vilt och viltlukt kan verka fullkomligt idiotisk de första gångerna man tar ut honom i skogen. Flera av de bästa grythundar jag känt ha mognat mycket sent, och andra som vid tidiga år lovat långt mera ha senare visat sig sakna den nödiga fastheten och allvaret i arbetet. En homogen, jaktligt renodlad härstamning betyder mer än aldrig så påfallande eld och hetta, detta särskilt när det gäller terriers.
